Nattlig sjöresa

Då var det dax igen då för sårslickeri! Tänkte skriva om separation och förlust..men det är inte så enkelt känner jag. Livet går i moll och jag har inte så mycket energi som jag trodde att jag hade just nu. Jag skrev en uppsats när jag läste på Universitetet som heter ”Förlust en brutal gåva” man kan ju bli full i skratt för mindre. Men det är väl en gåva så småningom när såren är färdigslickade och jag kan se vad jag lärde mig av den här relationen. Visst vet jag redan en hel del, tex att jag skulle inte ha odlat den här relationen…men när längtan är stor så är det lätt hänt att man kniper ihop ögonen och inte ser det man inom sig förstår. Jag har skrivit om förälskelse tidigare och tydligen lärde jag mig ingenting av det. Kanske är det det svåraste som finns att bli förälskad och samtidigt behålla sina instinkter intakta. Man vill ju så gärna att det ska fungera, att det ska vara den rätta stora kärleken man träffat. Men okey jag sitter här och jag skriver igen så jag har i allafall lite kreativitet även om jag inte gör det bästa ifrån mig. Nu är det så här att jag inte på något vilkors vis vill tillbaka in i den här  relationen igen men lik förbannat så gör det ont med separation. När man separerar så känner man sig halv. Det beror ju på att man investerat delar av sig själv i den andre. Sorgearbete är att hämta hem de delarna igen. Och sorgearbetet innehåller både gråt och ilska. Separation är som amputation, det är som att förlora en arm eller ett ben, men det växer ut igen det vet jag, även om man när man är mitt i det inte förstår att så är. Gud så tråkig jag ser att jag är när jag skriver. Det är ingen ide att fortsätta just nu. Jag kommer igen längre fram och då ska jag skriva om hur man mår när man separerat klart. Ha det så gott så länge …vi ses/ Marila

Döden som livskamrat!

Utan död inget liv…det tror jag vi alla är överrens om. Jag tycker om att prata om döden men så fort jag tar upp ämnet säger de flesta …men gud …..marila….. Sluta tänk så där eller sluta…. säg så där. Ingen vill prata med mig om döden. Men, i dag har jag träffat på en person som gillar det där med döden och då blev jag så glad att jag känner hur livet bara rinner till inom mig…

Döden ja varför är vi så rädda för det och varför vill nästan ingen prata om det. Det är precis som om vi bara gömmer huvudet i sanden och inte tänker på döden så har vi ett evigt liv. Och det kanske vi har, men inte här på den här jorden. Vare sig vi vill eller inte så kommer vi att dö, vips bara så är livet slut och då kan vi inget annat göra än att lägga oss ner och dö. Ibland när jag ser att människor är så rädda att prata om det här vill jag bara prata om döden hela tiden…jag kanske är elak eller är jag rädd själv så jag vill prata om det…ja inte vet jag men jag tycker att det är viktigt.

Jag tror att vi dör många dödar i våra liv. Jag tror på livs-döds-livsprocessen. När jag kommer ihåg det så tänker jag så här…vad är det som måste dö i dag för att ge nytt liv i morgon. Vad är det jag behöver ge mer död. Det kan vara vad som helst men det måste dö inom oss också för att vi ska få plats med nya saker…Men okey den verkliga riktiga döden det är ju det slutgiltiga det vi vet tar slut på riktigt. Slut stopp ingen återvändo. Det är slut när det är slut så att säga.

Förr i tiden dog människor lite då och nu, det var lika sorgligt då men man var van att så hände och framförallt var man med i hela processen. I dag lever vi längre ..(än så länge i allafall). Och när vi förr skulle dött en naturlig död så träder vetenskapen in i dag och håller oss vid liv till vilket pris som hellst, jag vet inte vad jag tycker om det. Det är viktigt och bra med läkarvetenskapen naturligtvis men jag har också sett annhöriga bli osams om man ska låta den anhöriga dö eller om man ska hålla henne eller honom vid liv några veckor till.

Jag är ingen expert på detta område men jag tycker att det är intressant att många är rädda för döden. Jag vill leva i allra högsta grad men jag känner mig inte rädd för att dö.

I  bibeln står det att man ska leva som varje dag var den sista, men sen var det någon som kom på att man ska leva som om varje dag var den första. Ja hej och hå vad säger man om det…jo jag säger att då är vi där igen och gömmer oss för det som i allafall kommer att hända. VI KOMMER ATT DÖ.

Om jag inte vill veta av döden då kan jag heller inte leva fullt ut. För döden är en del av livet. När sorgen ligger i din säng sitter glädjen vid ditt köksbord och när sorgen sitter vid dit köksbord ligger glädjen i din säng var det någon som skrev en gång. Jag tänker på att allt innehåller alla delarna och för att leva full ut måste du bli vän med tanken på döden.

När vi vet att vi kommer att dö så lever vi mer fullt ut. Vi tar vara på dagen bättre för vi vet att om tio minuter kan det vara för sent…ja så är det. Vad vet jag ni kanske får bara halva det här inlägget för innan jag skrivit klart kanske jag trillar av stolen och dör….Det är oerhört viktigt att tänka så för annars blir livet en gränslös historia. Vi måste veta vad vi som personer börjar och slutar och vi måste veta att livet tar slut.

Jag vill tipsa om två bra böcker i ämnet. ”Leva i livet” av Elisabeth Kubler- Ross (tyskt u) samt David Kessler. Sedan ” Vid livets mitt” av James Hollis. Tvåhöjdare som får upp ögonen på oss om vi inte har öppnat dem än. Och min vän H tipsar om boken ”Tisdagarna med Morris”.

Elisabeth Kubler Ross skriver: Du kommer aldrig mer att spela den här rollen och uppleva livet som du får uppleva det nu. Du kommer aldrig att få samma vänner igen. Inte heller kommer du att få uppleva jorden med alla dess livsverk i denna livstid. Vänta inte att ta en sista blick på havet,himlen, stjärnorna eller dem du älskar. Gå och gör det NU.

Ni vet väl redan allt det här för det är inga nyheter men jag tror att vi behöver bli påminda ibland. Jag vill bli påmind så jag är rädd om mig själv och alla som står mig nära. Jag älskar livet..verkligen och jag har vandrat i dödsskuggans dal mer än en gång och jag vet att man kommer ut på andra sidan igen. Så mina vänner och alla som jag inte känner…tänk lite på döden i bland och jag lovar att livet blir mer värt att leva../marila

Jag blir glad för många saker

Glad över att människor gillar min blogg…och så blir jag glad av att jag gillar mig själv. Ja det gör jag verkligen, gillar mig själv. Men….jag gillar mest den där lilla ungen marila som vet när det är dags att gå och när det är dags att stanna. Jag gillar henne för att hon sätter gränser när jag inte klarar det och jag gillar henne när hon får ångest då saker är fel….Ångest ja det är bra att ha ….för om man stannar till en sekund och säger…hej ångest vad vill du säga..vad är du försöker få mig att förstå….så får man veta både det man vill och inte vill veta. Oftast vill man inte veta det man redan vet och det är då ångesten hälsar på…säger hallå marila vad håller du på med…nu är du helt fel ute. …Så ångest det är för mig ett sätt för min kropp att tala om det jag med mitt huvud inte vill se.

Ångesten är den bästa vägvisare jag har. Så fort jag är på väg att gå vilse så får jag ångest och först blir jag livrädd men sen ja då ser jag ju att jag kunde lära mig något om mig själv igen.

Att ha ångest kan vara ett rent helvete det vet jag men bli vän med din ångest och du får någon att lita på. Någon som kommer och säger till när något är fel… Ångest kommer bara när något är konfliktfyllt i dig. När du gör något du igentligen inte vill. I dag fick jag ångest. Jag mötte en gammal vän som frågade …trivs du på ditt jobb? Ja sa jag och så kom ångesten som ett piskrapp. För igentligen skulle jag just nu vilja be både min chef och flera av mina kollegier att dra dit pepparn växer och aldrig mer komma tillbaka….

Jag får  ångest när jag blundar och kniper ihop och inte vill inse att jag har trampat rätt i klaveret…(jag tror man säger så). Hur man nu kan vara så klumpig att man gör det( Hi Hi). Okey det är inget att skämta om att ha ångest men det går att komma åt det, det vet jag. ”Det existentiella samtalet” Är en bok som beskriver ångesten på ett bra sätt, läs gärna den. De är skriven av Emmy van Deurzen.

Klockan är mycket borde sova nu men det var skönt att sitta här vid datorn och få ner några rader. Blev inspirerad när det var en person som skrev till mig att han läser min blogg. Hans namn börjar på H. Tack H för dina rader de värmde…och kram på dig…jag blev riktigt glad känner jag för dina ord.

 I morgon är det vintertid igen…härligt för då är det snart vår och vi får skruva fram klockan igen,det går så fort. Jul snart sen vänder det och januari blir ljusare och ljusare. Vips så är det vår igen och vi får plocka tussilago.

Jag ska bli bättre på att följa årstiderna. Jag ska som björnen gå lite i ide, sova länge och äta mindre…man förbränner inte lika mycke på vintern för man är mindre i rörelse… Jag ska vårda min själ och mina barn, mina vänner och min lya. Ja det ska jag göra, vårda allt som är mitt.

Jag hade önskat mig någon att älska men det är inte tid för det nu. Jag behöver visst vara ensam ett tag till. Det känns riktigt bra att tänka så för jag vill verkligen vara med mig själv den här vintern. Ja det vill jag.

Nu önskar jag er alla en god natt och hoppas att månen är mindre full för i natt sov jag inte många timmar. Fullmåne håller mig alltid vaken..den liksom drar och sliter i mig på ett oförklarligt sätt.

 Sov gott/ eran marila

Vara sig själv…är ganska enkelt

Om jag försöker vara någon annan än den jag är så innebär det att jag säger till det inre barn jag har i mig att…… du lilla marila du duger inte. Du duger inte som du är därför måste stora marila nu vara på ett annat sätt…..Vad händer då…jo då händer det att den redan bångstyriga lilla marila blir ännu mer bångstyrig och ställer till ett rent helvete. Jag vet för jag har försökt många gånger. Men hur lätt är det inte att önska att man ibland var som någon annan.

 Om man nu som jag envisas med att säga till lilla marila varje dag att du är bra som du är och du har dina givna plats i dag också så får man lov att vara på sin vakt…för rätt som det är så är den inre förgöraren där och säger att du marila hoppa över det där att vara dig själv nu och var på ett annat sätt….var på det sätt som man just i den här omgivningen tycker och önskar att du ska vara. Och jag slits i bitar nästan för jag har bestämt mig en gång att aldrig svika den där redan svikna ungen en gång till. ….och jag vet  att hon protesterar och det ligger garanterat ett hårstrå i soppan eller något annat som jag inte vill ska hända….Det är inte enkelt det där med att vara sig själv…många har jag lärt mig säger att de är sig själva och så känner jag att det är många mil mellan hjärna och mage på den personen…hur trovärdigt blir det…inte trovärdigt alls. Nej jag ber dig och alla andra att var dig själv. Du är här på jorden av någon anledning och du måste vara dig själv för att dels hitta den anledningen men också för att kunna utföra det som det är meningen att du ska göra under den tid du befinner dig på jorden i ett par vanliga skor. Om jag är jag precis den jag är så kommer jag att möta människor som passar mig om jag spelar ett spel så möter jag fel personer som igentligen skulle passa någon annan….

Kanske är det självklara saker jag skriver om inte vet jag men det har inte varit självklart för mig …..Hur enkelt är det att vara en liten skitunge som tar sats och läser och skaffar sig en utbildning som kräver både det ena och det andra av en. Det är svårt och gud vet hur många gånger jag har försökt att vara någon annan….men som sagt det faller aldrig i god jord. Så nu är jag den marila och kvinna och skitunge och allt som jag är och har blivit och jag trivs jäkligt bra med mig själv……..Visst är jag modig, det tycker jag. Mod är som sagt INTE att inte vara rädd…mod det är att vara rädd men göra det ändå. Love you marlia…ha en bra dag.

Det här med ungar och andra konstiga krumelurer

Ungar ja, det är väl de härligaste som finns eller….får man tycka att det är både si och så med  det. Jag läser i olika inlägg både här och där att ….Jag, jag älskar mina ungar mest av allt här på jorden…och så är det väl antagligen. Men jag frågar bara …är det okey att man tycker tvärt om ibland oxå. Törs man lyfta på hatten och säga …asch då ungar ja det är väl trevligt men men det är väl tråkigt oxå att vara mamma eller pappa, eller är det bara helt underbart fantastiskt …hela tiden?  För om det är så ja då måste jag sätta mig ner och fundera på om jag har fel både på öron och ögon…Det finns många många barn i dag som mår så dåligt att de inte fungerar varken här eller där. Så jag bara undrar…. hur är det med det där igentligen.

Inte vet jag men jag ska försöka ärligt och uppriktigt reda ut det där, för det där är värre än en riktig garnhärva tycker jag.

Jag tycker mycket om mina ungar men är ofta ganska trött på dem oxå. Jag säger att jag älskar dem men bara när jag känner att jag gör det. Grundkärleken finns där hela tiden men jag kan i ärlighetens namn inte säga att jag älskar dem mest av allt hela tiden varenda sekund, minut, timme av mitt liv.

Så jag bara undrar är det där vi går vilse och tror att våra ungar mår bra av att de får höra att vi älskar dem ständigt och jämt eller ska vi helt enkelt låta dem förstå att de är vårat ljus i livet de oxå men inte hela tiden……Jag älskar dig vet du, men kom inte nu, inte i dag, inte i morgon, vill vara ifred….är det ett bra sätt eller ska vi försöka att bli lite mer nyanserade i våra möten med våra barn.

Jag ska vara ärlig och skriva det jag tänker nu och det är att det finns ingen som inte är gruvligt trött på sina ungar och önskar dem dit pepparn växer om inte längre i bland. Jag tror faktiskt inte det. Och jag tror att vågade vi erkänna det för oss själva och varför inte till våra ungar så skulle de känna att kärleken är äkta de gånger då man känner den där innerliga känslan och bara vill ta dem i famn och vara deras mamma eller pappa på heltid igen.

Ungar mår dåligt i dag fruktasnsvärt dåligt och vad beror det på?? Ja inte bara på oss föräldrar men vi har en stor del i våra barns måeende. Vi måste ta ett större ansvar. Det är bara så det är.

Samhället ja visst det är helt snurrigt men jag är ju här och jag kan välja. Ska jag baka till min krumelur eller ska jag låta bli? I dag bakar jag och då kan jag med rent hjärta säga ..hej krumeluren jag har bakat till dig…men om jag hade gjort det för jag trodde att jag måste, då hade jag kanske…jag säger kanske tänkt…Om jag bakar till min krumelur då kommer hon att göra nåt för mig….eller göra det jag tycker är rätt. Mmmm det där är ett dilemma det där tycker jag.

Jag tror ju att jag vet bäst men det gör jag ju inte….Kom nu ihåg det du skrev nu marila, att du vet inte bäst alltid alla gånger. Jag tror att både flisor och andra konstiga krumelurer vet själva vad de vill och vad som är bäst just nu för dem.

Men okey jag ska erkänna, det har inte alltid varit så. Men men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Så vad vill jag med det här inlägget då?. Jo jag vill bara säga till mig själv och alla andra…. tänk efter en gång till innan du heroiskt och omnipotent säger att mina ungar det är det bästa jag har …för jag undrar jag om det verkligen förhåller sig så…Jag undrar bara sa jag, jag sa inte att jag vet. För jag undrar varför så många barn mår så illa om vi alltid varje dag älskar våra barn.

Okey du får tycka vad du vill, jag tycker så här och jag tänker nog att jag tycker som jag vill tycka. Så baka bara bullar om du riktigt gärna vill annars ta en latte, släng dig i soffan och säg åt ungarna att de kan väl baka själva.

Okey jag vill bara säga att låt inte alla andra få er att tro att ni måste älska era barn hela tiden för jag tror att den som säger att dom gör det inte är helt ärliga …men det är bara vad jag tror…Så upprör dig inte över vad jag skrivit, det var väl bara att jag ville sätta mina egna omnipotenta sidor på plats och om någon håller med mig så ycker jag det känns helt okey.

 Fredag…ledighet och ungar som vill både det ena och det andra..ja ja en sak i taget bara så löser det mesta sig…men du tro på ungarna dina för de är klokare än va du är för det mesta.

 Lev här och nu både med dig själv och dina krumelurer / marila

Kollegor och annat skit

I dag 2007 kan man bete sig precis hur illa som helst på en arbetsplats utan att det får konsekvenser.

Jag arbetar på en ofentlig arbetsplats där vi som huvudsak skall skydda våra medborgare och sträva efter att de får en så trygg tillvaro som det bara går. Detta gör att jag och fler med mig har fullt upp varje dag med arbete upp över öronen. Är det då inte konstigt att flera på min arbetsplats har hur mycket tid som helst att jävlas med varandra.

 I dag har en person skrivit ett brev som gått till alla anställda samt alla chefer att en av våran chef är fullständigt oduglig…vill bara tillägga att han är en av de bästa chefer jag någonsin har haft. Dessutom har hon i brevet skrivit att det är ett 20-tal som står bakom henne i detta. Hon kan inte räkna det är då ett som är säkert.

 Vill man på min arbetsplats ägna sig åt det vi är där för att göra ..alltså arbeta då är man en outsider…en rövslickare och gud vet vad. Då är det inte nådigt ska jag säga. Nej man ska prata skit om varandra hellst om ledningen..ledningen är ett kärt ord i vår arbetsgrupp…Det måste det vara för jag hör ordet varje dag. Det är ledningens fel hörs i koridorenra ständigt och jämt. Jag fattar inte hur de orkar. Och jag fattar inte hur de har tid. Andra dagar står de och gråter för de har så mycket att göra andra dagar ägnar de timmar åt att prata skit om varandra och då framförallt ledningen.

Nej fy fan är det enda jag kan säga om detta. Inkompetenta barnrumpor som inte vet vad det innebär att ha ett vanligt arbete. / Nu ska jag fika..marila

Konstruktiv symbios ?

Fick en fråga..finns det konstruktiv symbios? Ska försöka svara på den utifrån mitt perspektiv. Vad jag förstår så betyder symbios sammansmältning. Att sammansmälta kan det vara konstruktivt? Jag vet inte måste reda ut begreppet. Att sammansmälta innebär ju att jag inte vet vad jag börjar eller slutar eller var den andre börjar eller slutar..man blir en. Att bli en när man är två..hm låter knepigt. Kan jag överhuvudtaget befinna mig i ett sådant tillstånd och fortfarande var fullt frisk…jag vet inte det.

Man pratar ju om mellanrum, att vi måste ha ett mellanrum för att överhuvudtaget kunna mötas annars blir det inget möte. Tänker på något så enkelt som när man springer på någon man inte sett på att tag så kramar man ofta om varandra och säger hej. Är det ett möte eller är det ett sätt att smita från själva mötet och kontakten med den andre. Man ser ju inte varndra om man kramar om varandra. Det är skönt att kramas det är inte det …men jag undrar bara varför vi kramas när vi träffar någon vilket innebär att vi ser åt ett annat håll..vi tittar inte på den vi möter. Varför tar vi inte varandra i hand som seden säger och ser varandra i ögonen och säger hej. Ja inte vet jag ..jag kramas också alldeles för ofta så att säga. Smiter jag då fån själva mötet med den andre, ja ibland gör jag det.

Symbios ..att sammansmälta, ja visst är det underbart att slippa ta ansvar men är det det vi vill? Konstruktiv symbios då kan det vara när man levt tillsammans länge och vet vad den andre tänker, säger vi i bland om man nu kan veta det…Jag vet inte men jag tror inte att vi någonsin kan veta vad den andre tänker. Eller vad den andre behöver eller vad den andre vill. Jag tror att det är en omnipotent önskan om något heroiskt. Att ta makt faktiskt att säga att jag vet vad hon eller han vill så jag gör si eller så. Man stiger inte ner i samma flod två gånger, så det som den andre ville i går ja det är en helt annan sak i dag. Allt förändras och vi förändras fort om vi lever här och nu då är den ena stunden inte lik den andra.

Jag skulle vilja skippa ordet konstruktiv symbios av den anledningen att jag inte tror på begreppet helt enkelt.

Jag vill prata om möten. Möten som innebär att jag ser den andre, är nyfiken, inlyssnande och frågar…hur vill du ha det i dag. Berätta hur du vill ha det, så kan jag kanske hjälpa dig. Men bara kanske för sällan kan vi hjälpa den andre . Jo du får gärna laga min cykel om du vill men det är inte enkla vardagliga saker jag tänker på. Jag tänker på dilemman som vi ställs inför i livet. Då kan man oftast bara vara där närvarande men man kan inte göra så mycket.

Visst låter det tråkigt att inte få smita från ansvaret att reda ut dina egna dilemman och lägga över dem på någon annan att lösa.

Vi har ett stort behov att slippa och vi har ett otroligt stort behov av att lösa andras dilemman tycker jag..inklusive jag själv….Och det tror jag beror på att vi hellre är i andras träskmarker och vandrar än i våra egna. Så när ska vi sluta med det…jag bara undrar. Det finns ett gammalt begrepp som jag gillar..Sopa rent framför din egen dörr först…det innebär ju att ta ansvar för dig själv och lita till att andra gör det oxå…då tror jag vi skulle komma en bit på väg åt rätt håll.

Så konstruktiv symbios låter helt underbart. Tillåta mig att få sväva in i den andre, blunda, slippa, bara ägna mig åt att glömma mig själv, den underbara, helt fantastiska och överjävliga person jag är.

Fast okey en stund då och då …en dag om året eller vad ni vill så…släpp taget låt den andre lösa det den andre kan…men kom ihåg det är du som bär ansvaret i allafall över hur det blir.

Det är inga enkl grejer det här….men intressanta ….Så tack för frågan, jag har rett ut det för mig själv i allafall och jag tror inte att det finns någon konstrukltiv symbios.

Söndag…..måndag i morgon…arbete och åter artbete så ta vara på den här dagen det tänker jag göra. 

marila

Baka med Gud i tankarna

Tänkte skriva om Gud i dag men jag bakade bröd i stället. Tänkte mycket i går på hur det blivit med Gud nu för tiden…alla bilder och så. Alla ikoner man kan köpa för en tia överallt. Ikoner, Buddor…jag tror man kan ha en budda som nyckelring..hm. Ja inte vet jag vad som hänt men det känns som att bilden av den Gud man nu väljer att tro på om man nu tror på någon Gud har laddats av en del.

Tänkte att det kanske är så att om bilderna laddats av ja då är det ju bara avgudabilder. För det är väl ändå laddningen i bilden som är det intressanta…eller? Är det inte själva laddningen som ska fungera som en bro mellan mig och Gud. Jag vet inte om en nyckelring eller en billig gipsfigur på Jesus för en tia kan göra det. Jag tänkte också på hur Gud-07 skulle se ut om vi skulle ladda upp en ny bild. Jag kommer inte längre än så nu tror jag men…jag bakade bröd i dag..att baka bröd är en fin grej tycker jag. Det finns historia omkring bröd.

Gud och bröd….ja inte så långt ifrån varandra kanske…jag bakade kolakakor…det hade nog Gud gillat tror jag.

Risk för blaj i dag känner jag…inte så inspirerad som jag vill vara…jag vill bjuda någon på mina kakor…men ingen har tid..alla har viktigare saker för sig…kalas, skruva möbler, träna, ordna till fest. Så jag får väl äta kakor själv då och fortsätta mina tankar på hur Gud-07 ska se ut. Eller också lägger jag mig i soffan och vickar på tårna bara.

Äsch jag gör nåt annat…..

Lite kärlek igen då

Kärlek…ja vad är kärlek jag bara undrar…..Slarvar vi med begreppen? Eller vet vi inte vad kärlek är? Jag ställer mig själv frågan i dag. Marila vet du vad kärlek är eller har du blandat ihop begreppen. Kärlek för mig är ju att känna en djup och innerlig känsla för en person. En känsla som bara säger att den här personen den har egenskaper som gör att mitt hjärta säger bank bank bankelibank. Och då…är det inte för att den här personen kommer att göra mig lycklig utan det är personen avskild från mina fantasier om det eviga paradiset….( helt verklighetsfrämmande fantasier alltså) för ingen annan än jag själv kan göra mig lycklig. Men så infinner den där känslan sig igen och igen och igen och då börjar man ju undra hur det är ställt däruppe i det blå.

Eller är det så att det finns många att älska …att bli kär i. Eller är det bara en gammal rostig projektion hela grejen. Jag vet inte, men ibland tror jag att det är så. Man möter en person, känns rätt på engång och det kan det ju inte göra eller…….kan det? Jag vet inte, känner mig allvarligt fundersam. Jag tror heltenkelt att man känner igen sig själv i någon och så blir man kär i sig själv på engång. Pang, bom blixtrar och dunder. Jag måste vara jättebra tänker jag om jag blir sååå kär i mig själv så ofta. Eller finns det människor som är lik mig och som har koden till mig hur lätt som helst. Eller snuddar jag vid att fila lite på koden ibland för att jag så gärna vill bli älskad?

Ja inte kan jag lösa detta dilemma alldeles själv. Jag vill i allafall tro att det finns människor där ute som påminner om mig för jag tycker inte att det är så dåligt att påminna om mig. Men är det kärlek bara för det, eller kan stjärnorna, ”månen i lejonet” eller nåt annat påverka att det blir möten här på jorden som inte jag kan påverka eller ha någon snusnuftig förklaring på….ja kanske.

Okey då har jag tänkt lite igen men inte löst dilemmat. Men som sagt var så är vägarna olika långa till Rom och som vanligt måste jag ju gå funderarvägen som är lång och krånglig. Gå vilse, slå mig på knäna ,plåstra om och kanske kanske kommer jag fram den här gången. Eller nästa…Ja är inte livet ett äventyr så säg….Men jag gillar äventyr så det är helt okey för mig. Trevlig fredag/marila

Dyster!

Jag vill vara dyster. Och jag vill att min bloggsida ser dyster ut. Därför att jag vill det bara. Jag tänker vara precis som jag vill vara utan krav på hur jag måste vara. Just nu vill jag dyster. Och jag tänker inte fega ur och ändra mig den här gången. Jag är som jag är och jag gör som jag vill. Och dysterhet är ju oxå en del av livet…Så var dystra det är jätteskönt. Kram/ marila